Svart som natten
Veckorna går så snabbt nu. Underbart väder varje dag, det är jag glad för. Nu kan Anton vara ute varje dag och leka i sanden och rabatterna. Har fått upp staket är nu. Men ska förstärka det ytterligare när vovven kommer. Köpte sandlåda till Anton igår. Så slipper han gräva upp mina blommor :D
Jag blir så övervädligad gång på gång av den här ovillkorslösa kärleken mellan barn och föräldrar. Det ger en så mycket. Bara ett leende, ett skratt räcker långt. Blir alldeles varm i själen var gång jag hör Antons goa skratt. Inte konstigt man längtar efter fler. Alla säger det är jätte jobbigt men flera barn. I helhet tror jag inte det snarare vid små moment. Som att kanske sitta och amma i lugn och ro så har man en liten som kräver ens uppmärksamhet. Fast beror på vilka åldrar de är i. Två blöjbarn är ju krävande. Har man ju fått höra från morsan och moster. Ett år emellan deras äldsta barn.
Måste vara tungt att precis fått en liten å nästan bli gravid igen. Kroppen tar ju mycket stryk. Saknar ivarjefall att kunna visa upp en fin gravid mage och känna sparkarna och att få få igenom en förlossning igen. Det var det mest otroliga jag någonsin vart med om. Men det har vi lagt på is några år. Så nu blir det dags för p-stav. Skönt det finns med fem år. För det är ungefär så lång tid vi tänkt att vänta. Om vi hittat större hus tills dess. Fast här uppe är dom ju mycket billigare. Nu prioriterar vi Anton och jag mitt pluggande. Ska välja många extra kurser så man får ligga i. Tur dom hade psykologi tycker det är mycket intressant. Blir nog fem sex extra kurser jag tar. Minsta är ju 1400 poäng man får knåpa ihop med de obligatoriska och valfria.
Hummm ett ämne jag tagit upp här innan är tävlandet, tävlandet mellan föräldrar om vilket barn är bäst..Ser det gång på gång. Trodde faktiskt man växt ifrån lågstadie fasonerna när man blivit förälder. Min dotter kan detta och min son kan detta. Fram & tillbaka hela tiden. Kvittar väl vem som kan mest och är mest "utvecklad". Alla barn har sina egna utvecklings faser och tar sin egna tid på sig. Varför tvinga fram något hos barn med som många med gör. Dumt. Men men. that's life. Tydligen.
Jag blir så övervädligad gång på gång av den här ovillkorslösa kärleken mellan barn och föräldrar. Det ger en så mycket. Bara ett leende, ett skratt räcker långt. Blir alldeles varm i själen var gång jag hör Antons goa skratt. Inte konstigt man längtar efter fler. Alla säger det är jätte jobbigt men flera barn. I helhet tror jag inte det snarare vid små moment. Som att kanske sitta och amma i lugn och ro så har man en liten som kräver ens uppmärksamhet. Fast beror på vilka åldrar de är i. Två blöjbarn är ju krävande. Har man ju fått höra från morsan och moster. Ett år emellan deras äldsta barn.
Måste vara tungt att precis fått en liten å nästan bli gravid igen. Kroppen tar ju mycket stryk. Saknar ivarjefall att kunna visa upp en fin gravid mage och känna sparkarna och att få få igenom en förlossning igen. Det var det mest otroliga jag någonsin vart med om. Men det har vi lagt på is några år. Så nu blir det dags för p-stav. Skönt det finns med fem år. För det är ungefär så lång tid vi tänkt att vänta. Om vi hittat större hus tills dess. Fast här uppe är dom ju mycket billigare. Nu prioriterar vi Anton och jag mitt pluggande. Ska välja många extra kurser så man får ligga i. Tur dom hade psykologi tycker det är mycket intressant. Blir nog fem sex extra kurser jag tar. Minsta är ju 1400 poäng man får knåpa ihop med de obligatoriska och valfria.
Hummm ett ämne jag tagit upp här innan är tävlandet, tävlandet mellan föräldrar om vilket barn är bäst..Ser det gång på gång. Trodde faktiskt man växt ifrån lågstadie fasonerna när man blivit förälder. Min dotter kan detta och min son kan detta. Fram & tillbaka hela tiden. Kvittar väl vem som kan mest och är mest "utvecklad". Alla barn har sina egna utvecklings faser och tar sin egna tid på sig. Varför tvinga fram något hos barn med som många med gör. Dumt. Men men. that's life. Tydligen.
Sitter i källartrappen
svart som natten
vet ej om jag ska upp eller ner
ingen aning om varför jag är här
får en olustig känsla i kroppen
det är ej första gången jag undrar
vart mina fötter ska ta vägen
med mig i släptåg
blir det där jag var sist
eller nya marker att beskära
Kommentarer
Postat av: My
håller med dej barn utvecklas olika .
Trackback