zeddi

Börjar sakta landa nu och känslorna börjar sakta lägga sig.Men befinner mig fortfarande i en slags dimma och beskyller mig själv. Allt är mitt fel känns det som och vad är det då jag gjort fel.  Tredje gången gillt brukar det säga men inte för vår del. Verkar som vi aldrig kommer få uppleva den härliga bebisdoften igen. Sitter inte här och beklagar mig och tyck inte synd om mig heller. Jag skriver bara här för att ventilera. Det känns skönt att få ut sina tankar. Känslorna är blanade. oerhört rörigt i min kropp. ledsen, arg, förtvivlad, förbannad. Hmm nya tag? Just nu vet jag inte. Orkar man igen? Tillslut gör man väl det men känns som en enda stor uppförsbacke nu.. Kroppen har inte fattat jag inte är gravid längre. Magen v'äxer, mår illa, halsbränna, konstiga bebisdrömmar och alla dessa tårar. Min kropp skriker efter att få tillbaka barnet. Man blir väl bättre tilslut. Någon gång...

Ringde för tid av utredning vid upprepade missfall. Så var telefontiden slut, tyspiskt.. Fast dom skulle ha öppet till klockan tolv. Det var jobbigt att stoppa undan bebiskläderna vi köpt med. Det är som man stänger en dörr, får ett avslut men jag är lika ledsen för det.

Inte har man en riktigt bra vän heller här. En axel man kan gråta ut över. Alla säger ni har ju Anton. Jo klart just därför. Han är det finaste vi har och därför längtar vi ännu mer till nr 2. Vi vet ju hur det går till och hur det blir. Man vill ju bara ha någon som stöttar en i detta. Mina systar e så fina och finns alltid där för oss men dom bor en bit bort.  Min äldsta syster donerar tillomed ägg till oss om mina inte är dugliga längre. Så fin tanke och hon vill ju oss bara det bästa.
Bara stötta utan att dömma och peka finger.

Nej, inte sitta här och slöa. Måste packa! Imorgon får mna träffa sin älskade Anton. Mamma & pappa saknar honom såååå oerhört mycket. Hatar att vara ifrån honom..