Likgilitig?
Var en period i mitt liv då jag inte brydde mig om någonting. Inte ens mig själv, förlorade mig själv där på botten av allt skit. Mest av allt egoistisk. Känns skönt man lämnat den biten bakom sig för man omgav sig med bara sådana vänner och älskare då. En likgiltig pojkvän är det värsta som finns för dom gör precis ALLT man inte ska göra och jag var väl medveten om det. Självplågeri eller ett sätt att hitta självömkan i det mörka intet. Har ju bara bevisat för mig själv att hat verkligen kan äta upp en så mycket, förstöra allt man byggt upp och allt omkring. Vill aldrig tillbaka till det livet, aldrig! Har stirrat döden rätt i ögonen och då kanske man vaknar upp.
[I'm backing out, I'm no pawn
No mother fucking slave to this
Never lied
Never left
Never lived
Never loved
Never lost
Never hurt
Never worry about being me, or anyone else
Not a care, no concern, don't give a shit about anything] En liten flashback bara......
Tyvärr ingen bra dag idag, varför vill jag inte ta här. Personligt. Vi två sammanflätade till ett men det blev stulet
från oss innan vi ens fick chansen att njuta utav det. Livet är allt bra orättvisst.Oändligt många tårar. Svider som fan ända in i själen.
Älskar dig är så lätta ord för att beskriva vad jag känner. Att få andas in samma luft, sova bredvid dig. En känsla som inte går att beskriva med ord. Lust. Passion. Längtan. Skratt. Leenden. Berusande fjärilar i magen. Vackert. Om man kunde ta en bild av känslan och kunna behålla den för evigt, då skulle jag ta en bild på Anton. Han är vi två, vår kärlek som skapat något så underbart vackert och känslan av att vara mamma är så överväldigande. Inte kunde jag föreställa mig det här något så fint. Meningen med allt. Så lyckligt lottad att ha en sån fin familj.